I Sverige lever vi idag som om vi hade 4,2 planeter. Det har vi förstås inte, vi har en enda levande planet och vi behöver lära oss att leva inom den planetens ekologiska gränser. Om vi inte gör det riskerar vi att störa och till slut helt förlora naturens förmåga att ge oss mat, ekosystemtjänster och hela det livsupprätthållande system vi är en del av. De nio definierade gränserna är: klimatförändring, nya kemiska substanser, förtunnat ozonskikt, partiklar, havsförsurning, kväve-och fosforbalanser, färskvattenanvändning, markanvändning och biologisk mångfald. Gemensamt för de flesta gränserna är att de har en stark koppling till hur vi producerar vår mat. Därför är matsystemet centralt för att lära oss att leva inom planetens gränser.

Klimat är en av de nio gränserna. Men de planetära gränserna är nära sammankopplade med varandra och klimatförändring kan jämföras med en volymknapp för de andra gränserna; stiger temperaturen ökar riskerna för förlust av biologisk mångfald, havsförsurning, minskad tillgång till färskvatten och förändrad markanvändning. Samtidigt är biologisk mångfald en nyckel för att hantera klimatförändringar som vi redan har orsakat. I Svensk Kolinlagring adresserar vi därför klimatet (kolflöden är möjliga att kvantifiera och kommunicera) men genom åtgärder som samtidigt är länkade med både andra gränser och olika delar i det komplexa matsystemet.

Alltså, de planetära gränserna är sammanlänkade med varandra och matsystemet är kopplat till många av gränserna. Men vi kan förenkla det till att vi har för mycket koldioxid i atmosfären och för lite kol i marken. I IPCC:s scenarie för 1,5 grads uppvärmning räknar man in att jordbruket ska bli en stor kolsänka istället för en av de största utsläppskällorna som det är idag. Jordbruksmark i Sverige och globalt utarmas på kol och enligt en rapport från FAO har vi bara 60 skördar kvar om vi fortsätter med nuvarande jordbruksmetoder. Jordbruket behöver bli en kolsänka med hälsosam, levande jord istället för en utsläppskälla. Vi vet redan idag att det finns många olika jordbruksmetoder och insatser som fungerar för att binda in kol, men de används i mycket marginell omfattning i jämförelse med de nivåer som krävs för att nå 1,5-gradersmålet. Därför designar vi ett system för att sluta kolcykeln och återföra kol från atmosfären ner i svensk jordbruksmark, där den gör nytta. Det ska göras med medvetenhet om alla planetära gränserna – målet är kolinlagring med mervärden.

Referens:
Steffen, W. et al. (2015). Planetary boundaries: guiding human development on a changing planet. Science, 347(6223), 736